?

Log in

Social Fåfänga [entries|archive|friends|userinfo]
Magnus

[ website | Tröst för skrämda själar ]
[ userinfo | livejournal userinfo ]
[ archive | journal archive ]

Farväl [Apr. 16th, 2009|01:44 pm]
Magnus
[Current Music |Green day - Good Riddance]

Spegeln är fåfängans verktyg och ögonen är själens spegel. Framför spegeln är jag fåfäng och bland andra människor är jag social. Mina vänners ögon är deras själars speglar så där stirrar jag mig blind för att få veta vem jag är. Snälla, berätta för mig vem jag är för jag lider av Social Fåfänga.

Så lyder de bevingade orden och det är så sant som det är sagt, vill du veta vem du är så ska du se dig omkring; vilka är dina vänner och vilka är dina fiender?

Det här projektet blev tyvärr inte riktigt klart, jag har flera färdiga och halvfärdiga texter som ligger och skräpar lite varstans men som aldrig tog sig ända hit. Hope you liked it (had the time of your life), it's over now. 39 inlägg inklusive det här.

Sagan fortsätter här.
LinkLeave a comment

N(0,1) [Oct. 28th, 2008|09:22 pm]
Magnus
[Current Music |Ane Brun - One more time]

Det här gick från att vara en väldigt lång text som jag inte kunde avsluta till att vara en berättelse om en kanin och en sköldpadda till att bli det du ser här nu.

Brukar inte du också gå runt i världen och låta tankarna virvla runt sådär sporadiskt ibland? Idéerna följer någon sorts normalfördelning, för det mesta är det ganska intetsägande och tråkiga saker som kommer upp till ytan, någonstans runt väntevärdet, men ibland är det riktigt bra saker, någon sorts snilleblixtar, långt ovanför både första och andra kvartilen. På samma sätt är det ibland riktigt dåliga saker som dyker upp, saker som man snabbt tränger undan och parerar med tanken "Men det där var väl ändå synnerligen korkat? En riktigt dålig idé!"

Min fråga är vad som händer om man inte gör så. Vad händer om man inte parerar undan de dåliga idéerna? Kommer man kunna analysera sönder dem och argumentera ned dem på ett rationellt vis? Vad som föder de här dåliga idéerna är inte intressant, de är slumpmässiga företeelser, däremot skulle det vara intressant att veta på vilka grunder man parerar dem? Hur vet man vad som är en dålig idé? Moral och syn på verkligheten?

Jag är rädd för de idéer som ifrågasätter eller vill förändra väldigt grundläggande saker i mitt liv. Jag är nog som de flesta, tycker om omväxling men inte förändring. Ja, jag är rädd. Jag är rädd för var vägen leder om jag möter de här tankarna. Var slutar resonemanget? Vilken är slutsatsen? Är det nåt jag gillar eller inte?

Man ska nog inte ifrågasätta allt. Åtminstone så är det väldigt obehagligt att ifrågasätta sig själv.
LinkLeave a comment

En repris [Oct. 25th, 2008|08:58 pm]
Magnus
[Current Music |Sophie Zelmani]

Jag har helt säkert skrivit förut om att man ska akta sig för vad man önskar, det kan helt plötsligt bli sant. En klyscha, kan tyckas, men det det är svårt att avfärda saker som klyschor när de inträffar. När man står där och har krossat en ruta är det svårt att negligera att man inte ska kasta sten i glashus, till exempel.

Frågan är vad man gör när nåt man önskat så länge, att man i princip glömt att man önskar det, blir verklighet. Till att börja med, hur hanterar man övergången från dröm till verklighet? Sen måste man fråga sig vad innebär det för allt annat i ens liv? Behöver man omstrukturera? Göra nya prioriteringar? Hur fortsätter man? Finns det en dröm i drömmen? Behövs det nya mål?

Jag tycker det här är intressanta frågor men jag har för tillfället inga bra svar. Jag ska göra som jag brukar, fundera, testa och se.
Link4 comments|Leave a comment

Whatever [Oct. 23rd, 2008|02:13 am]
Magnus
[Current Music |Snook - Låtsas som det regnar]

Just det, social fåfänga var det ja. Okej. Socialt fåfäng. ...mina vänners ögon är deras själars speglar... och så vidare. Rätt stämning nu. Rätt sätt att tänka och resonera. Okej. Social fåfänga. På riktigt. (I'm not in a proper state of mind to do this, sorry.)

Den här gången tänker jag inte fråga om du också upplevt det. Jag tänker bara förutsätta det.

Det är så sjukt, när du känner någon, väldigt väl tror du, men sen händer nåt. Nåt går snett och på ett sjukt sätt så ökar avståndet plötsligt. Jag tänkte på det förut och kallade det för lojalitet - Var är okej? Vem är tredje person i konversationen? Hur pratar man om någon? Hur långt får det gå? Hur gör man nästa gång när någon blivit andra person igen?

Det munnen säger är hjärtat fyllt av

Det är så otroligt sant. Det är mitt tips. Tänk efter sjukt noga, riktigt ruskigt noga, innan du säger något om någon. För samtidigt som du säger det så kommer du att börja tycka så. Och den förändringen går snabbt, exponentiellt eller värre.

Jag vet inte om du behöver det. Men jag behöver det. Jag behöver tänka på vad jag säger.
Link2 comments|Leave a comment

Mmm... [Oct. 21st, 2008|01:15 am]
Magnus
Jag är ensam nu.

Mycket ensam.
LinkLeave a comment

Att [Oct. 16th, 2008|03:26 am]
Magnus
Oj, det här var länge sen...

Vet du en sak? Det har hänt nåt ballt på sista tiden, riktig ballt (sett ur mitt perspektiv i alla fall)! Jag har uppfyllt ett livsmål! Jag skämtar inte, det är jättestort! Helt fantastiskt! Jag kan inte säga nåt annat än att jag är imponerad över mig själv.

Jag försökte skriva det här förut, men misslyckades. Det blev lite för pretto och gick i andan "I'm the best" och "Jag vet allt". Så är det inte. Men man kan lyckas för det, man kan bli framgångsrik i vilket fall.

Jag vill vara med dom som jag vill vara som.

Jag tror alla vill det. Och jag är det.

Tack.

Jag tror inte det finns nån som fattar vad det betyder. Det är allt.

Det är jag.


En sak till bara, jag gillar inte det här stället. Det är reklam här nu som är sjukt ful, jag hatar det och jag kan inte ta bort den. Renheten och stilen har försvunnit. Oacceptabelt. Jag ska se mig om efter nåt nytt ställe snart. Alternativt fixar jag nåt arrangemang på min hemsida om ett tag.

Tills dess: So long och hör av dig när du åstadkommit nåt som är hälften så coolt som det jag gjort senaste tiden!
Link4 comments|Leave a comment

Kalendervakuum [Aug. 6th, 2008|12:37 pm]
Magnus
[Current Location |Inte hemma, knappast borta]
[Current Music |Coldplay - Viva la Vida]

När man är liten och går i skolan så har man sommarlov på sommaren. Två månaders helt ledigt från allt vad skola, slit och tidiga morgnar heter. Är man tillräckligt liten så har man inte ens dåligt samvete för att man inte fixat något sommarjobb. Jag kan inte minnas men jag kan föreställa mig hur fantastiskt skönt det måste ha varit att leva i ett sådant fullständigt kravlöst vakuum mellan terminerna.

Det var ruskigt länge sen jag hade ett sånt sommarlov, med den typen av ledighet. Ledighet blir lätt en stressfaktor, man vill ju hinna med och uppleva så mycket som möjligt när man äntligen är ledig, eller hur?

Samtidigt som sommarlovet inträffade också semestern. De fyra veckorna på året då även alla vuxna var lediga. Men jag minns att jag tyckte det var en väldigt konstig företeelse. Vuxna, lediga människor. När semestern började kunde de omöjligen slappna av. Plötsligt skulle allt hända samtidigt. Särskilt förundrad var jag över det plötsliga behovet att fixa saker. Måla om, tapetsera, storstäda, renovera, byta möbler, bygga ett garage eller en bastu, allt skulle göras på semesterns fyra veckor. Till synes för att fullständigt ruinera den lilla ledighet man så väl förtjänat. Var detta verkligen nödvändigt?

Ett antal år, sommarjobb och uteblivna semestrar senare så är jag mitt uppe i två veckor av ingenting. Kalendervakuum. Helt plötsligt så verkar det inte vara en så dum idé. Att börja fixa saker när man är ledig. Jag har hur mycket som helst uppskrivet på min lista. Inte för att jag tänkte måla om min hyresrätt men ändå.

Samtidigt som det slog mig första gången så tänkte jag "men oj, så annorlunda allt är nu". I nästa ögonblick så insåg jag, förstås, det är inget som är annorlunda utom jag.

Oj, det här var ett tag sen tydligen. Jag hade ju bara en liten kommentar jag skulle yttra, ett simpelt fenomen som jag ville förklara. Det rinner iväg fort när man väl sitter vid tangenterna. Tiden rinner iväg, allt rinner iväg, rinner ifrån en.
Link1 comment|Leave a comment

Förändringens vind [Mar. 25th, 2008|12:44 am]
Magnus
[Current Music |Kent - Generation Ex]

Det det är många saker jag funderar på nu: Jag omprövar det mesta, en viss typ av idealism håller på att ge vika. Jag tror att det är sånt som händer de flesta. Jag tror det är en bra sak.

Insikt -> Förändring
Link2 comments|Leave a comment

Hemligheten [Jan. 6th, 2008|02:01 am]
Magnus
Så blev det dags för mig att dela med mig av en yrkeshemlighet. Jag var alltid så stolt över att jag kunde liksom ta mig igenom saker. Utan rädsla har jag kunnat kasta mig in i diverse oväntade, oanade och ibland till synes oöverstigligt svåra projekt. Jag har ofta gjort det för att jag velat utveckla mig själv. Ja, det var så jag formulerade det, jag ville vara med folk som bräcker mig för att kunna bli som dem. Ville genomföra saker för att kunna säga att jag gjort dem men kanske främst för att få känna att jag kunde och klarade av det.

Som sagt så ska jag alltså avslöja hur man gör det här, vilken hemligheten är.

Jag har ingen aning om hur jag kunde förtjäna det eller ens vad jag gjorde för att ta mig dit. Ärligt talat är jag ganska förvånad såhär i efterhand.

Fantastiskt enkelt. Lite som ett bungy-jump. Tänk inte så mycket. Titta inte, det blir inte bättre av det. Känn inte efter, bara gör.

Ungefär som att lära sig en dans eller något nytt "move". Troligen handlar det om att kunna bemästra rörelse A, B och C samtidigt. Rörelse A är känd sedan innan och ingår i ryggradsreportoaren och rörelse B är inga problem att lägga ovanpå rörelse A, det går med lite träning. När du däremot ska lägga in C så blir det ordentligt svårt. Det känns onaturligt och konstigt. A och B tillsammans var ju faktiskt fullt tillräckligt, eller?

Det är en farlig sorts tvivel som smyger sig in här. Ett tvivel som gör att man aldrig kommer vidare, ett "eller" som jag tror kan förstöra ett helt liv i värsta fall.

Det är en speciell känsla. Man ger sig in i outforskat land, bryr sig inte om ifall man tror att man kan klara det eller inte. Jag kan tänka mig att det är en "kick" jag har i livet. Precis när man tar sig över gränsen till det okända och är tvungen att improvisera varje lösning på problem, då känns det väldigt bra. Det är spännande och jag får på ett påtagligt sätt uppleva att jag är en tänkande människa.

Att ta sig över gränser, ge sig in i okänt land utan att vara rädd eller som någon skulle ha sagt, självförtroende.
LinkLeave a comment

Ett steg i rätt riktning [Dec. 25th, 2007|12:57 am]
Magnus
Just nu känns det här lite ovant, trevande liksom. Lite som när man försöker att gå genom ett kolsvart hus fyllt av saker. Möbler, saker på golvet och oväntade trösklar.

Jag minns dig knappt längre, det var så länge sen senast nu. Jag minns dig bara som konturer, en blyertsskiss. Men om jag inte minns fel så pratade vi någon gång om hur du ville vara, hur du ville finnas, samexistera med resten av verkligheten. Till exempel var du ville bo.

Bo?! Ska du flytta nu igen??

Du ville vara på platser där alla människorna var sig själva. För att de kunde det och för att ingen tyckte att det var konstigt. Du sa att du bara ville samexistera med andra om de kunde vara "vanliga". Du skulle själv kunna ingå i smältdegeln av alla möjliga sorters människor, både fula och snygga.

Jag var ute på en upptäcktsfärd för ett tag sedan. Tog en liten omväg via det vackra landet. Väl där skulle man kunna säga att jag av en händelse fick möjlighet att doppa en tå i ytlighetens ocean. Vad som hände sen kan jag inte förklara, det är så svårt att beskriva saker som är så nära inpå en. Det blir lättare sen när man får lite perspektiv.

bara en j*a kår, och inte ens det

I vilket fall så har jag i någon mening återvänt nu. Och jag ska ärligt säga att jag inte trivs här längre. Det är en otroligt konstig känsla jag har. Konstig och ny, fast ändå så vanlig. Jag har kommit hem men känner mig inte hemma, jag har upptäckt en ny kontinent men allt känns så välbekant.

Av någon anledning upplever jag än en gång att det är något som är fel med mig. Jag inbillar mig att det är vanligt att man drar den slutsatsen men den där krypande känslan är ändå så obehaglig. Varför tänker jag som jag gör? Varför drar jag de slutsatser jag gör?

Jag började den här långa resan bara för att jag ville passa in. Ser du hur det gick nu? Det blir bara värre och värre. Hallå?! Jag behöver lite hjälp här borta!
LinkLeave a comment

navigation
[ viewing | most recent entries ]
[ go | earlier ]